människan är självisk.
undra om någon nånsin har varit sig själv HELT med någon utan att bära sin sociala mask. eller så är det så att den sociala masken är ett självklarhet i det sociala, att vara samma i det privata som i det sociala kanske är ett ouppnåligt mål. och varför räknas det som en mask och inte skepnaden man har i det privata som en mask? man kan lika gärna säga att det privata är en mask.

men.

när jag är med min mamma är jag alltid mig själv känns det som. förutom att jag inte är så grov i munnen, och så pratar jag inte om saker som är groteska eller hemska i hennes värld, för hon vill inte höra det och jag vill inte tvinga henne. dock skulle jag kunna berätta sånt utan att jag skulle vara rädd att hon skulle gilla mig mindre. och om jag undviker att berätta något för henne beror det mer på att "skydda" henne. jag vill ju liksom inte berätta att jag ska på läderbögklubb med niko nångång eftersom att hon skulle bli orolig.

så är det inte med någon annan jag känner. jag bär alltid en mask med er. ni tror jag är ärlig but i'm not. men hey, du kör samma spel, medvetet och omedvetet, så don't you lie to me att du inte gör.