Jag känner mig som en glad duracellkanin idag. Känner mig som min pappa ser ut att känna sig.
Det är nog bland annat för att jag har jobbat på skolan, jag känner att jag har uträttat något viktigt.. Jag vikarierar som personlig assistent åt en liten tjej med downs. Det är skitkul och givande! Första vårdarbetet jag har som jag gillar, förutom camp då om det räknas.. Att jobba på dementboende och som ledsagare var som att vattna ett frö som aldrig gror typ.. eller som när judarna grävde gropar och grävde igen dom igen. Så menlöst. Jag försökte ge så mycket men ingenting hände eller gav resultat mer än i stunden, snarare gick det utför, speciellt för gamlisarna.
På tal om gamlisar, jag är lätt för dödshjälp. Jag tycker det är elakt att hålla dom vid liv genom att proppa i dom mediciner, det verkar liksom inte spela någon roll i samhället att dom inte har någon livsvalité what so ever. "nu ska vi börja ge Gudrun (hahaha jag tog mitt eget namn!! undra why) en extra stark dos nu när hon har börjat äta sitt bajs." Why liksom, why..